Min son, min ljuvliga, jävliga, älskade, bråkiga, härliga, asjobbiga och bästa Ben. Hur den lilla ungen kan få det att koka i mig så jag nästan blir medvetslös. Att på riktigt orka skrika om en det ena än det andra i en dryg timma. Alltså stor vråla, han är så häjdlöst galen när han sätter den sidan till så det inte är sant. Det värsta, eller kanske det bästa, är att jag känner igen mig. Minns själv när jag var mindre och om strumpan satt fel eller täcket inte var spikrakt, hur galen jag blev. Vad jag inte förstod då var hur mamma kunde bli arg på mig? Men vem fan blir inte det när ungen vaknar mitt i natten o skriker för att täcket inte är rakt (jag) Eller när ungen omöjligt kan gå till dagis för att han har fel handskar, eller får för sig att han inte kan gå eller kissa själv utan mamma måst hjälpa han och bära han. Och gör hon inte det blir det skrikfest och hysteri i en timma, minst (Ben)
Äpplet faller ju inte så långt från trädet. Båda är vi så otroligt envisa. Jag hanterar inte på långt när alla situationer rätt och pedagogiskt. Man är ju bara mänska. Eller vad vi nu är, jag och min först födda. Sen blir det alltid det vanliga förlåtkalaset efteråt, med dom härligaste kramar man kan få, och att höra, älskar dej också, mamma. Gör att det är värt alla strider och bråk.
