När barn föds, föds också rädsla. En rädsla som är nästan lika stor som kärleken. Jag kommer alltid att vara orolig/ rädd över att det ska hända mina barn någonting. En tanke som slår mig med jämna mellanrum är vad som sku hända om något hände mig när Christian är på jobb. Tänk att jag halkar i duschen och svimmar av ordentligt eller dör. Ingen sku veta det. Vågar inte tänka på hur länge det sku ta innan någon verkligen kom över och kolla om jag inte svarade i telefonen. Strunt i mig, men Ben och Erik, hur sku dom klara sig utan mat osv? Ben är för liten att kunna ringa efter hjälp.
Läste denna blogg idag http://ikroppenmin.blogspot.com så fruktansvärt hemskt! Att bara vänta på att dö. Nej fy fan. Att mista sitt barn. Att se hen lida och inte kunna göra något. Helt otänkbart.
Det finns så mycket skit här i världen. Är tacksam och glad för varje dag mina barn och alla andra jag älskar och tycker om får gå friska.
Min högsta önskan är, som dom flesta föräldras, att barnen ska ha ett lååångt och lyckligt liv. Biologiska eller ej.
















































